En unik dokumentär, Min dotter är terrorist, har visats på Sveriges television. Den följer två unga kvinnor som är medlemmar i de ”tamilska tigrarna” på Sri Lanka, och därför anses vara terrorister. Deras sista uppdrag blir, likt mångfallet tidigare medlemmar, ett självmordattentat. Kvinnorna och deras mödrar berättar om kvinnornas uppväxt och varför de befann sig där de gjorde i livet då inspelningen pågick. Kvinnorna var barn när inbördeskriget mellan Sri Lankas regering och ”militanta tamilska separatister” utbröt, och deras familjer var tvungna att anpassa sig så gott det gick trots oroligheterna och den ständiga rädslan. Barnen fick inte gå i skolan eller gå till kyrkan som många annars gjorde. En av flickornas mor berättade att hon fick prioritera mellan att hålla barnen säkra eller hitta mat. Flickorna blev av med familjemedlemmar och blev räddade av gerillan som motsatte sig den statliga militären som skrämde slag på invånarna där de bodde. Kvinnorna berättade att det som fick dem att gå med i de ”tamilska tigrarna” var att de förlorat familjemedlemmar, en tilltro till de ”tamilska tigrarna” och en vilja att hjälpa tamilska invånare som far illa av oroligheterna. Kvinnorna var övertygande om att deras ledare aldrig skulle skada civilmänniskor med deras attentat, vilket är olyckligt eftersom det är precis det som sker. Det är tråkigt att människor inte ser någon annan utväg än att ta till våld, särskilt när man är en minoritet som inte blir accepterad. De ville som barn göra något helt annat med sina liv.
Vart börjar våldet och var slutar det? När alla är döda?
Jag tycker att dokumentären ”Min dotter är terrorist” ger många vinklingar och jag anser den vara ett steg mot en större förståelse. Behöver vi inte mer förståelse i denna värld vi lever i?
